Tidigare i veckan, inför Dagens live-debatt om människor som söker skydd i Sverige, skrev jag en text där jag nämnde tre saker jag speciellt oroade mig för angående debattens upplägg. Den kan läsas här. Jag såg debatten utifrån dessa frågeställningar:

  • Representation. Varför utgörs en debatt med en bredd av den svenska kristenheten på ämnet “flyktingfrågan” av endast vita debattörer?
  • Rasismen. (Hur) Kommer debatten att hantera fråga om den ökande rasismen och ett generellt kallare samhällsklimat som går parallellt med rop efter en tuffare migrationspolitik?
  • De som tillsammans med Dagen har tagit initiativ till denna debatt verkar måla upp en “false binary” mellan två politiska svar på migration generellt. Antingen en åtstramad nationalkonservativ position, eller en fri migration med en nedmonterad välfärdsstat i sann libertariansk modell. Detta är alltså två väldigt specifika svar som ritar in våra utmaningar om relationen mellan teologi, politik och migration i två väldigt specifika, tungt högerlutande boxar. Denna premiss borde inte tas för given inför ett brett samtal om dessa frågor.

Så hur blev det? Jag kommer här skriva om i alla fall de första två av dessa frågor.

Representationen

Att se talarlistan sade redan innan debatten det mesta om denna fråga. Fastän vår kristna kyrka idag har en stor bredd av människor med olika bakgrunder och erfarenheter, till exempel egna erfarenheter av att vara på flykt, som skulle bidra med perspektiv och djup i alla paneler under debattens gång var detta inte möjligt enligt talarlistan. Nuri Kino blev intervjuad om sitt inspirerande arbete med förföljda kristna men deltog inte i debatt-panelerna.

När panelen denna gång blev så gott som helvit funderade jag om detta skulle påtalas av arrangörerna. De kunde ha benämnt att de egentligen hade viljat spegla den svenska kristenheten bättre, och hade sett det som viktigt att just inte bara prata OM flyktingar, utan faktiskt involvera de inom våra kyrkor som faktiskt har erfarenhet av att vara på flykt. De hade kunnat säga att detta denna gång inte var möjligt på grund av x och x anledning. Det hade i sig varit positivt. Men arrangörerna nämnde inget om detta, och gick benämnt vidare med de helvita debattpanelerna.

Inte heller några av panelisterna, utmed hela spektrat av åsikter och i relation till den bredd av frågor som behandlades verkade se det som centralt att benämna detta. Det är givet att det i en sån här debatt finns väldigt begränsad tid för varje debattör. Och varje debattör har en poäng just de vill driva hem. Men ingen verkade se det som deras ansvar att ge bort i alla fall 5-10 sekunder av sin talartid som de har privilegiet att ha givits för att benämna att andra personer med egna faktiska erfarenheter såväl som expertis i ämnet skulle kunnat tala i deras ställe. Det är för mig märkligt.

Tänk dig en debatt med 12 inbjudna talare. Dagens debattämne är “frågan om kvinnligt ledarskap i kyrkan” (rent hypotetiskt ämne för debatt för de flesta, men tyvärr inte alla). Tänk att alla 12+ debattörer är män. De talar utifrån sin expertis om kvinnor, om behovet av kvinnor som ledare i kyrkan såväl som bibliska argument för/emot kvinnligt ledarskap. Inte under hela debatten, av varken moderatorer eller panellister, benämns faktumet att inga kvinnor är med och debatterar frågan. Ja, detta är inte en perfekt jämförelse, men är det inte konstigt att frågan om panelens komposition under hela den här “flyktingdebatten” inte för en sekund kom upp?

Anpassning till tidsandan

Vi lever i en turbulent tid. Det är ofrånkomligt att de senaste åren har präglats av en alltmer normaliserad rasism. Det har skett från ledarplattformar världen över. Från USAs presidents ”mexikaner är mördare och väldtäktsmän (och några, antar jag, är ok”) till Modis underblåsande av anti-muslimska terrormobbar. I Sverige verkar vart och vartannat politiskt problem nu klistras på invandrare, och i många fall verkar mörkare hy innebära än starkare uttryck för detta. Detta kunde vi till och med se i början av Sveriges Corona-utbrott, när svensksomaliers utsatthet skylldes på att de inte kunde ta in kunskap eller lyssna på myndigheter som “svenskar” kan. Deras “klantänkande” var orsaken till dödstalen.

Efter en relativ paus, då fokus i politiken var på att bekämpa Covid-19-pandemin, har Sveriges politiker nu kommit tillbaka med full styrka i överbuds- (eller ska man säga underbuds-)politik vad gäller flyktingars vara eller icke vara. Så få som möjligt ska släppas in i Sverige. De som väl ska få stanna, de som anses ha skyddsbehov, ska inte få återförenas med sin familj i första, eller ens andra taget. Om flykten separerade dem ska de hållas separerade tills de kan betalas för sig. Samtidigt är, enligt överbudspolitiken, de nuvarande 13 månaderna av uppehållstillstånd ‘extremt högt’, och att sänka det till 12 månader är även det att ge efter för oansvarig flyktingliberalism. 11 månader ska det va. De som har fått sina skyddsbehov validerade ska inte känna sig trygga i båten. På 11 månadersbasis ska de vara beredda på att packa väskorna. Medan en del av oppositionen som bekant anser att regeringens vision om ungefär oförändrad nivå på flyktingmottagande från idag (bland det lägsta under 2000-talet) är totalt oansvarig och kräver rejält ”stramare” nivåer, står även ett annat oppositionspartis krav om en netto-utvandring. Fler ska ut än komma in till Sverige, heter det. 

Det är i en tidpunkt av överbudspolitik som totalt avhumaniserar och främmandegör människor som söker skydd, som denna debatt om ”den kristna synen på flyktingfrågan” hålls. Från att ha sett debatten märker jag knappast av detta dock. Jag hörde debatt-panellisternas kall efter ”stramhet”, men färre verkade ta upp att vi kristna borde se det ironiska i att vi ropar efter ännu mer ”stramhet” när Sverige inte varit så stramt som på kanske 20 år, och när kall efter ”stramhet” även verkar gå hand i hand med en växande eller mer öppen rasism. Jag kallade i mitt förra inlägg detta för elefanten i rummet. Är vi kristna beredda att benämna den växande rasism som verkar gå hand i hand med rop efter politik med värdeorden ”stram”, ”hård”, ”tuff”?

Hanna Gunnarsson (v) var en av de panellister som nämnde att ”vi lever i ett samhälle idag som är hårdare, tuffare, kallare”, ett påstående som för de flesta inte borde vara kontroversiellt. Det var inte förrän i debattens absoluta slutskede som moderatorerna öppnade för den intressanta frågan ”Varför tror ni att kristna kommer till så olika slutsatser i flyktingfrågan?”. Stefan Swärd lägger här fram att många kristna anpassar sig till tidsandan. Enligt Swärd lever vi i ett hårdare klimat i samhället som tar sig i uttryck i ”självcentrering, kärlekslöshet, stängda gränser, växande rasism i samhället” där det sker en ”svartmålning av allt som har med invandring att göra.” Swärd var ganska ensam om att explicit göra den analysen i den dussinstarka panelen. Dock är hans avslutande ord om svenska kristnas ”anpassning till tidsandan” ord som för mig fortfarande ekar högt när denna debatt är avslutad. Är inte vårt gemensamma ankare som kristna starkare än att helt kastas runt av denna kyliga tidsanda? 

Erik Svanberg
Twitter