Jag lyssnade häromdagen på podcasten Jesus & Politik som i koncisa avsnitt sammanfattar valrörelsens veckla som gått och fördjupar samtalet ur kristna perspektiv längsmed den politiska skalan. De pratade då om partiers vitböcker och bland annat om hur vårt offentliga samtal när en kultur där vi kan skambelägga och utpeka, men ej förlåta. Vi har synd men inte nåd, sammanfattat i det moderna begreppet cancel culture.

Parallellt med detta samtal fick vi nyheten från TV4 om att 5 av 8 partier, samtliga högerpartier samt S, har varit villiga att fuska för att kunna ta emot stora partibidrag på anonym basis. De har föreslagit mer eller mindre avancerade upplägg för att se till att bidragsgivaren kan hålla sin identitet hemlig. De två partier som visat upp mest kreativitet i sina upplägg var liberalerna (som genom en Timbro-anställd konsult skulle fakturera givaren och sedan faktureras vidare av partiet) och kristdemokraterna. Kristdemokraternas partisekreterare Peter Kullgren och biträdande partisekreterare och ekonomichef Robert Lisborg har flera telefonsamtal, mail och möten med den möjliga givaren och presenterar ett sätt att sprida ut givandet till flera personvalskampanjer och därigenom slippa behovet att bidraget redovisas offentligt. Givaren erbjuds också välja de kandidater han anser driver frågor som givaren brinner för och ges tillgång till dessa kandidater.

Kristdemokraternas partiledare sticker dock ut på en punkt. Hon håller fast vid att de inte har gjort något fel. LÄNK:

Kristdemokraterna verkar här gå längst när de trots att ha ertappats med ett avancerat upplägg för att kringgå etiska regler och svensk lag väljer att allra mest hårdnackat stå fast vid att deras företrädare inte gjort något fel. För dagens KD verkar alltså varken synd finnas eller nåd behövas.

Det må vara en av de vägar som väl betalda krishanteringsexperter föreslagit som KD nu går. Men ett parti som säger sig vara ensamma om att stå upp för att bevara samhällets judisk-kristna värderingar och institutioner borde kanske vara de som går först i att rikta sin blick inåt, se en kultur i organisationen (uppenbarligen inte unik för KD) som bidragit till situationen och vara öppen gentemot sina väljare i hur de väljer att förändra den kulturen och åter bygga upp medborgares förtroende för partipolitiken. Men det må vara för mycket begärt på den plats som svensk politik står just nu.