Jag vaknar upp av ett distinkt pysande ljud. Jag tittar åt sidan. Bredvid mig, under tvåmanna-vindskyddet ligger en annan fjortonårig kille. Han ser lite häpen ut. Jag tittar nedåt på min redan tunna luftmadrass och ser en distinkt reva. Min sovkamrat har råkat fumla med den kniv hans föräldrar antagligen köpt till honom till denna vecka, Knox Grammar School’s kadettkårs årliga fältexercis. Det är tidig uppstigning morgonen efter, jag suckar och somnar om, på marken. Jag, en svensk, spenslig tonåring, är mitt i ingenstans i New South Wales, Australien, på ett militärläger för pojkar. Och ödet har givit mig en fumlig knivbärande sovkompis för åtta dagar framöver.

När jag och min familj flyttade till Australien under ett års tid var det en stor sak för mig som fjortonåring att acceptera tanken: jag ska gå i en skola med skoluniform. Jag vande mig relativt snabbt vid tanken, om än med en underliggande känsla av motvilja. När jag och mina föräldrar vid inskrivning till skolan – en privat pojkskola av ståtlig kolonialbrittisk karaktär – har ett möte med rektorn går hon genom grunderna: läxarbete två till tre timmar per skoldag, obligatorisk sportaktivitet två dagar i veckan efter skoldagen, cadets på fredageftermiddagar efter skoldagen och match med skollaget på lördagar.
– Ursäkta? Det där i mitten, vad var det?
– Cadets. I årskurs åtta startar det obligatoriska deltagandet i skolans kadettkår. Detta hålls varje fredag efter skolan och då bärs kadettuniformen. Putsade stövlar, polerade bältesspännen, uniform med pressveck strukna med stärkelse, balmoral, en basker med röd tofs.

För en fjortonårig svensk som jag var de förväntade två timmarna per dag av läxor dystra nyheter i sig. Sedan en till uniform? What’s going on.

Att bibehålla försvarsmaktens traditioner och värderingar

Så kallade kadettprogram finns i Storbritannien och flera före detta kolonier/samväldesländer. I Australien är den direkt kopplad till landets försvarsmakt och är ett program som kopplas till skolor, där elever får lära sig att marschera, utföra parader, klä sig i uniform och utöva övningar och aktiviteter ‘i fält’. Som helt ny i en privatskolemiljö, där årskurs åtta innebär att det är hög tid att börja polera på sin lista av meriter som kan hjälpa ens framtida karriärutsikter, presenterades cadets för mig som en viktig kugge i hjulet av skolans mål att fostra unga män med färdigheter i ledarskap, lagarbete och modet att gå utanför sin comfort zone. Vi fostrades ju att bli Australiens framtida elit. I viljan att prestera i linje med det som förväntades av mig började någonstans också ett intresse att gro för detta med cadets. Om jag hade valt helt själv hade jag suttit hemma på fredagar och spelat elbas på mitt rum, men underskatta inte tjusningen i att leka soldat hos en fjortonårig kille. Jag minns inte om det rektorn och skolan presenterade för mig var den fulla syftesformuleringen. Men utöver att främja personlig utveckling (yes, älskar personlig utveckling!) är syftet för Australian Army Cadets att fostra ett intresse för försvarsmakten och stärka stödet för landets försvar. Programmets uttalade mål inkluderar att: förbättra försvarsmaktens rykte i samhället, bibehålla försvarsmaktens traditioner och värderingar, och att visa en “return on investment” för försvarsmaktens outreach genom att främja karriärmöjligheter inom försvarsmakten.

Barnvärnplikt

Det år jag och min familj bodde i Australien var så fullt av intryck att jag mest reducerat min upplevelse av att vara i Australian Army Cadets som en gimmick, en kul story att dra fram då och då. Det är som att jag la vissa upplevelser och händelser på hyllan och nästan inte rört vid dom, i alla fall inte på riktigt. Därmed har jag knappt reflekterat kring faktumet att jag deltog i ett program med en historia av att skola in pojkar i krig. På första världskrigets 1910-tal, med ett nyss självständigt Australien men med fortsatt vurm för det brittiska imperiet, var det obligatoriskt för alla australiensiska pojkar att gå genom militärträning: 12-17-åringar gjorde cadets och 18-26-åringar skrevs in i lokala milisgrupper. Några få kristna grupper såsom kväkarna försökte organisera ett motstånd i Australien mot vad de kallade barnvärnplikt, men de överröstades av en allmän opinion av “praising the virtues of parade grounds, Empire, military camps and drills.” Nästan 100 år senare var jag med i ett program med syfte att främja arméns värderingar, och jag skulle bidra till att ge dem ett underlag för framtida rekryter. På denna kristna privatskola visste jag inget om de kristna grupper som organiserat motstånd mot just kadettprogram som detta. Och i skolämnet Core Australian History lärde jag mig om Australiens soldater som under WW1 frivilligt stred för det brittiska imperiet och samtidigt blev av britterna skickade för att knappt komma iland vid Gallipolis stränder innan de mottog överväldigande automateld från de osmanska trupperna. (det var kanske ungefär här som den australiensiska nationsmyten på riktigt etablerades). Jag har inte heller starka minnen av att, mitt i det rätt så reflektera över vad detta kadettprogram var en större del utav.

Jag tänkte skriva i en andra text om min upplevelse (eller några spridda minnen) från Knox Grammar School och kadettprogrammet, och hur jag tror det påverkat mig i efterhand.

Och om vi går tillbaka till fältexercisen och min fumliga sovkamrat som definitivt inte skulle anförtrotts med en kniv. Fjortonåriga jag var för snäll för att kräva hans madrass utbyte mot att han hade skurit sönder min. Så jag sov på backen den veckan.