Det här är en respons till debattartikel i Dagen den 22 juli där debattören svarar på min replik om att kristna visst borde stötta Black Lives Matter.

Jacob Andelius: Hämnd är fel svar på rasism (2 juli)
Erik Svanberg: BLM:s mångfald bör inspirera oss (14 juli)
Jacob Andelius: Jag vill inte stötta Black Lives Matter på något vis (22 juli)

Dagen valde dock att se debatten som avslutad vid Andelius replik. Jag hade givetvis helst sett att denna text hade fastnat på pränt i Dagen för att i alla fall delvis balansera mot Andelius text, men jag publicerar mitt svar här i stället.

//

”Jag vill inte stötta BLM:s ärende på något sätt.” Genom sin respons förtydligar Jacob Andelius sin position. Han är helt fri att inte stötta BLM, och det är bra att han klargör det. Dock lade jag i mitt första inlägg fram att Andelius inte kan ta draghjälp av Martin Luther King i att landa i detta avståndstagande, och jag noterar att han i sitt svar på mitt inlägg delvis verkar lämna det spåret. Det är positivt.

Andelius argument är att han är emot rasism men inte på något sätt vill associera sig med just Black Lives Matter på grund av sin syn på rörelsens karaktär. Dock är mitt främsta intryck från Andelius två inlägg i denna fråga att han trots sitt generella ställningstagande mot rasism har fokuserat på att lägga fram motargument vad gäller de konkreta uttryck av rasism kopplat till polis och rättsväsende i USA som just nu (med BLMs hjälp) har satts i ljuset. Att han använder denna stund, när frågor rörande rasism för en kort stund är på agendan, till just detta är olyckligt.  

Enligt sitt inlägg 2 juli ser Andelius att det är bra att protestera emot enskilda fall av polisvåld (som i George Floyds fall), men han ser inte att det är uttryck för rasism på en strukturell nivå. Detta trots att svarta män har en 2,5 gånger så stor risk som vita att bli dödade av en polis, och att polisen på en systematisk nivå verkar nära immun mot återverkningar när våld har använts felaktigt. Minns Eric Garner, (varning för referens till våld) som ströps till döds av poliser medan han formade orden ”jag kan inte andas” elva gånger (ingen polis åtalades). Och Breonna Taylor som i år blev skjuten av poliser sovandes i sin egen säng (ingen polis har åtalats). Denna rättslöshet för många svarta i USA är alltför familjär. Vetskapen om den har ofta ärvts från en generation till en annan.

Inte heller när jag tar upp det så kallade ’kriget mot droger’, polismyndigheters militarisering och de skyhöga siffrorna av svarta och latinamerikaner i fängelse verkar Andelius vilja diskutera det som en fråga om rasism. Istället är det en ”komplex” fråga, något han exemplifierar med att ”stop and frisk” i New York har lett till både gott och ont. Men den storskaliga strategin av kroppsvisiteringar gjorde att sannolikheten för svarta och latinamerikaner var 9 gånger större att bli stoppade på gatan av polisen som vita. För många blev det en del av vardagen att på väg till jobbet eller skolan tryckas upp mot en vägg eller få lägga sig med ansiktet mot asfalten, med påvisade negativa effekter vad gäller bland annat mental hälsa i dessa områden. Dess påstådda bidrag till att minska brott i New York är, i motsats till Andelius påstående, ifrågasatt (brottsligheten har fortsatt gå ner även om New York har övergett strategin). Ska vi inte se dessa typer av metoder i termer av rasism? Andelius motargument väcker för mig frågan: vilka konkreta uttryck för rasism är då godtagbara att kämpa emot? 

Medan Andelius inte bara sökt argumentera mot BLM som ‘organisation’ utan även mot validiteten i rörelsens vittnesmål om rasism har många andra i spåret av Black Lives Matter tagit tillfället i akt att belysa rasismens verklighet även här i Sverige. Den briljanta Betlehem Isaak vittnade i sitt P1 Sommar om egna upplevelser av rasism från svensk polis, Black Lives Matter Sweden lyfter vittnesmål om övervåld mot svarta från väktare, och andra har lyft de strukturer som ger svarta och andra icke-vita svenskar sämre tillgång till sjukvård i Sverige. Hillsong Sverige har tagit tillfället i akt att samla vittnesmål från egna medlemmar, och resurser om rasism och vad till exempel vita kristna kan göra för att börja lyssna och agera. Fler kyrkor borde ta sådana steg.

Alla dessa exempel kan leda till obekväma situationer, spänningar, och till och med polarisering i det publika samtalet. Men det gör det inte mindre viktigt. I Gud är vi lika, men det är rasismen som individuell såväl som strukturell synd som just agerar separerande och skiljande. Nu är det genom att proklamera att svarta liv räknas som vi i förlängningen kan realisera att alla liv räknas – inte tvärtom. När synliggörandet av rasism och av faktiska olikheter i människors levda upplevelser anses leda till polarisering, låt oss då fokusera på att motarbeta rasismen istället för att kritisera den långa rad av individer, nätverk och kyrkor som gör uppoffringar för att synliggöra den. Jag och många andra Jesus-älskande kristna kommer dock att fortsätta göra det genom solidaritet med rörelsen Black Lives Matter – i USA såväl som i Sverige.

Foto. BLM March June 4 2020, Portland, Oregon. Matthew Roth.