Att prata om vad konstuttryck ‘betyder’, varför dom är viktiga för oss, kan ofta landa platt. Det är inte så konstigt. Hur många gånger har vi inte lämnat en omvälvande upplevelse (som en konsert där det kändes som att alla i rummet för en stund formades till ett) och sedan kämpat med de första orden för att beskriva vad som precis skett? Men två saker (ett citat, och en artists bortgång) har på senaste tiden fått mig att reflektera lite mer på detta, om vad konstuttryck betyder för oss som människor i ett större sammanhang och om varför vi ibland får försöka sätta ord på det. Att göra det blir i sig ett sätt att höja blicken, mitt under denna tid av otrygghet och ovetskap om framtiden.

Den första påminnelsen om detta var ett citat av August Wilson, en amerikansk dramatiker. Han skriver: “Performance authorises alternative realities for the audience to get them to unsettle their conventional perceptions of of the world.” De här orden pekar just på vad som kan hända i ett rum under en konsert, en föreställning, ett uppträdande, i en berättelse, i en inspelning. Möjligheten om en annan verklighet får auktoritet. Ibland kan det som händer i dessa rum nedvärderas som att bara vara ‘moments’, en flyktig känsla av extas eller vemod. Men Cornel West påminner oss om att det är just serier av sådana moments som i demokratier skapar ett minne bland människor av vad som skulle kunna vara, och inte bara det som nu råder.

Det här citatet får kanske ännu en dimension nu när världen är upp och ner, när många av våra konventionella uppfattningar om världen faktiskt satts ur spel. Jag vill berätta lite om en händelse under början av Corona-utbrottet som möjligtvis knyter till det här.

När många länder började stänga ner och begränsa rörelsefriheten för sina medborgare började artister en efter en dela med sig av sin konst genom live-sessions på sociala medier. Musikern och DJn Questlove började sända långa maraton DJ-set med olika teman. Sidenote: se till exempel här när Stevie Wonder ringer honom under hans timtals långa DJ-set med Stevie Wonder-relaterad musik. Han sände också ett tribute set tillägnat artisten och låtskrivaren Bill Withers, som dog den 30 mars, (men inte av skäl kopplat till Covid-19). Detta fick mig att dyka tillbaka in i Withers musik och fundera kring vem denna person faktiskt var och var han kom från. Många av hans välkända låtar har ju varit med oss länge (Lean on me var den officiella skolsången på den grundskola i den lilla Kentucky-stad där min familj spenderade ett år 1996-1997). Men att återigen spela igenom hans musik i just den här stunden gav hans redan kända låtar en extra tyngd. Mitt i allt det som händer utanför, satte texten “then I look at you, and the world’s alright with me” ord på min uppskattning för vad jag har i mitt liv (Lovely Day). Enkelheten i Lean on Me summerade i en sång dom dagliga saker vi ser att människor nu gör för andra. Och hyllningslåten Grandma’ Hands satte ljus på våra grandmas, som ofta varit underrepresenterade i musiktexter, och kanske vars röster i just denna kris också är förbisedda.

Men på ett annat plan ger också livet bakom dessa låtar extra tyngd till musiken just i denna stund i historien. Withers föddes och växte upp i ett kolgruvesamhälle i West Virginia, USAs fattigaste delstat. Covid-19 är påtaglig för oss alla, men den historiska och pågående verkligheten i West Virginia vittnar också om att många platser i världen måste kämpa parallellt med redan existerande (epidemier) hot mot folkhälsan. I West Virginias fall kan detta stavas luftvägssjukdomar från arbete i kolgruvan (från när jobben kom till byn) och överdoser av opioider (från när jobben lämnade byn). Withers rötter påminner oss om att epidemier slår olika hårt mot olika människor, och dess effekter är ofta länkade till ekonomisk exploatering av naturens resurser, människors arbetskraft, och människors hälsa.

Men om man går tillbaka till intervjuer och uppträdanden av Bill Withers är det EN sak som är så påfallande. Han levererar musik utan att sätta sin tilltro till åhörarens, publikens eller intervjuarens bekräftelse. I intervjuer i ‘fina’ talkshows berättar han obrytt om var han kommer från, om att han var nöjd med sitt arbete med att montera toaletthytter åt flygplan innan hans musikkarriär av en händelse tog fart. Och om att han inte bryr sig om att det var okonventionellt om att skriva låtar om enkel vänskap (Lean on me, Friend of Mine,) eller om sin farmor, eller för den delen att börja en låt helt utan intro (Ain’t no sunshine). Withers var en vanlig arbetare som äntrade musikindustrin utan respekt för att agera i musiken finrum på de etablerades villkor.

Parallellen kanske kommer till korta, men redan innan den här krisen höjdes röster från vanlig sjukvårdspersonal (sjukvårdsuppropet) som på ett enkelt och rakt sätt pekade på något otvetydigt: sjukvården kan inte skäras ner (den behöver få mer resurser) och den kan inte fortsätta organiseras för att missgynna de mest utsatta, som mest behöver vård. Det är tragiskt att det har ‘behövts’, men denna krisen har nu också satt ljuset på villkoren för de som arbetar i äldreomsorgen. Personal och fackliga representanter påtalar den enkla sanningen: villkor för de som jobbar i äldreomsorgen handlar om liv och död. När de som har dessa samhällsviktiga funktioner syns, och enkelt och rakt talar om sin verklighet, desto mer tappar ansvariga politikers inövade responser om effektiviseringar och vikten av vinstdrivande omsorgsbolag kraft. Det är någonting med det som har Bill Wither’s anda, att påtala den verklighet som man ser, utan behov av någon åhörares bekräftelse. Det är intressant, när jag nu hemmasittande under Corona-krisen ser en dokumentär om Bill Withers liv känns det som att hans person summeras som starkast när de visar ett klipp när han sjunger den smör-smootha dängan Just the Two of Us. Hans röst skär igenom allt, men han står på scenen helt obrydd, med en nästan ointresserad blick (om än till synes lite irriterad på att någon bestämt att ett dansande par i bakgrunden ska ge lite ‘dynamik’ till uppträdandet). Men hans uppsyn ger sken av att han lika gärna kan stå och slöprata om ingenting och småsparka på ett bildäck, som om han är på scenen helt på sina egna villkor. Hans sjungande av en smooth slow jam blir genom det, på något sätt, helt plötsligt helt politisk.

Även om detta var några ofullständiga reflektioner om vad konsten – och vanlig musik av en helt vanlig Bill Withers – kan betyda ‘i dessa tider’, kan vi väl summera med att säga:

  • Vi kan inte ta konstuttrycken för givna: stötta din lokala artist, musiker, DJ. Och när vi återigen kan samlas i grupp efter allt detta, så får vi se till att gå på den där teatern, konserten, klubben, impro-teatern du aldrig kommit i skott med att gå till.
  • Läs en minnestext om Bill Withers (här) och se dokumentären om honom.
  • Vi har hört så mycket från människor i vården och omsorgen nu under denna kris eftersom vi har börjat lyssna på dem. Men vi måste lyssna på dem också efter krisen. Förbiseendet av dåliga arbetsvillkor för undersköterskor, varsel av sjukvårdspersonal, att de med privatsjukvårdsförsäkring får gå före i kön, miljardfakturor till konsultfirmor, dessa saker har varit det rådande läget före denna krisen. Men det behöver inte vara det. I bästa fall kan konsten och musiken, August Wilson och Bill Withers, fortsätta påminna oss om detta.