Du ska kallas
    “den som murar igen sprickor”,
    “den som återställer stigar
     så att man kan bo i landet”. Jesaja 58:12

För en tid sen skrev Helen Västberg och Fredrik Lignell klarsynt om hur kyrkor fortsätter ha svårt att förstå makt, speciellt i relation till ledarskap inom kyrkor som kantrar. Samtidigt tog deras text spjärn i meningarna: “Pengar, sex och makt beskrivs ofta som den klassiska trion av frestelser. Traditionellt har kyrkan haft starkt fokus på sexualmoralen, och på senare år finns det ett uppvaknande också när det gäller pengar, konsumism och fördelningspolitik. Men kring makten menar vi att det fortfarande finns ett stort mått av naivitet.”

De ser att frågor kring makt har stått i skymundan för frågorna i kyrkan om sexualmoral och pengar. Jag håller med, och när stora kyrkliga ledare, en efter en, växer en olustkänsla kring frågan om vilka ledare vi människor (och kristna) faktiskt vill se upp till (och därmed vilka varningstecken som vi samtidigt riskerar filtrerar bort eller ursäktar, samtidigt som vi osynliggör de som ifrågasätter).

Men, som någon som växt upp i frikyrkan sedan 90-talet, under en 30-årsperiod där svensk politik och politik i västvärlden i stort genomgått omvälvande förändringar, känner jag inte igen mig i bilden av att frågan om pengar, konsumism och fördelningspolitik har varit så framstående. Eller, jo delvis. Delar av frikyrkan är och har varit stark vad gäller frågor om konsumism, rättvis handel, bistånd och global ojämlikhet. I detta avseende leder kallelsen om att lämna sina fiskenät och följa Jesus många att testa samhälles-utmanande sätt att leva, inte minst genom att leva kollektivt eller avsäga sig konsumtion utöver det nödvändiga. Detta är fantastiskt.

Samtidigt är det att vi kristna som röst och aktörer i samhället har missat någonting. Vi har inte lyckats “fånga” faktumet att de senaste trettio åren har varit en era av alltmer cementerad ojämlikhet i samhället. Medan sexualmoral och (ofta privat) ekonomi kan ha varit på kyrkans radar, har denna enkla sanning, den om att vissa grupper (de med redan hög inkomst och framförallt stort kapitalägande) gynnats ekonomiskt, medan de flesta andra i reala termer har stått still samtidigt som skyddsnät försvagats, inte behandlats som en brinnande fråga i kyrkans nutida etiklära. Vilket ramverk har vi för att analysera faktumet att vi nu är tillbaka på en ojämlikhetsnivå i samhället som på 40-talet, eller att den andel av produktivitetsvinsterna i Sverige som faktiskt kommer löntagare till del är på en liknande nivå som under första världskriget? Eller att skola och vård i all högre grad riktar sig till mindre resurskrävande “konsumenter” parallellt med möjligheten till vinstuttag eller omplacering av resurser till andra verksamheter inom komplexa koncerner. Samtidigt bor många av våra bröder och systrar i samhället alltmer trångbott, med alltmer osäkra anställningar, och skuldsättning.

På många sätt har de trettio år som jag vuxit upp i frikyrkan och samtidigt i Sverige motsvarat ett utkristalliserande av ett normaltillstånd av ojämlikhet som inte längre höjer några ögonbryn. Men allt vi vet i forskning om ojämlikhet idag är att det skapar sprickor i samhället och demokratin och minskar vår sannolikhet att ta in våra medmänniskors verkligheter och perspektiv på riktigt. Kanske är dessa frågor vi måste ta in och ta på lika stort allvar som andra moraliska frågor som kyrka för att bli kallade dom “som murar igen sprickor.”

Att vi inte reagerar på ojämlikheten, eller t ex räds att associeras med en viss politik, tror jag är ett tecken på vårt behov som kristna av en grundlig omkalibrering av våra värderingar. Martin Luther King Jr skriver: “A true revolution of values will soon look uneasily on the glaring contrast of poverty and wealth with righteous indignation.” Det finns inget som hindrar att vi än en gång kalibrerar om våra värderingar för att kunna benämna, analysera och agera emot ekonomisk ojämlikhet lokalt, nationellt och globalt. Det hoppas jag att 2020-talet kommer att tvinga oss till att göra.